Att kapitulera!
Pratade med en vän i dag om känslor, att känna.När man var yngre så kunde man känna, men oftas bara konkreta kännslor som man band samman med någonting.
Man kunde inte se det stora, förnimma känslan av en helhet! Att allt var så mycket större än just den ögonblickliga känsloyttringen!
Pratade också om att åldras, att få perspektiv på livet, att man under en levnad förändras sakta mot ett accepterande, att det var svårt att känna det under tonåren.
Att rädsla, tex för att dö förändrades och man känner en sorts kaputilation av vad som väntar oss alla!
En kaputilation inför att livet inte blir som man tänkt sig, att man kanske just insett att vad man förväntat sig och vad man egentligen vill, inte är samma sak.......
