Malin

"Malin, det känns ödesdigert, känns som om jag måste göra färdigt allt, göra avslut..." Var vad Kenneth sa till mig när jag skulle skjutsa in honom till sjukhuset för operation...

Nog var det ödesdigert alltid!

Måndag den 4 nov på kvällen for vi in...Kenneth opererades 5, blev större operation än vad de beräknat, fredagen samma vecka ringde kirurgen till mig på jobbet och bad mej komma in om jag ville träffa Kenneth omgående innan operationen, han sa att jag skulle komma till Intensiven..

men sa jag:

"-Kan ni operera han i det dåliga skick han är?"

"Vi har inget val, svarade han!"

Då blev de dom mest traumatiska 11 dagarna i mitt liv som följde.......Kenneth svävade mellan liv och död....

Jag satt där vid hans sida, dag och natt och upplevde dödsporten öppen....

Kenneth är sakta men säkert på tillfriskning, men det kommer att dröja innan han är återställd..

 

Jag kommer aldrig mer att bli den jag var före denna händelse..............

 

Men livet på något underligt sätt fortsätter runt omkring, jag har ju fått vara med om mitt barnbarns dop =)

Ungdomarna som jag har i mina grupper, och min arbetskompis Simon, hjälpte till att baka till detta, så otroligt snällt =) Eftersom jag var större delen på sjukhuset och hade väldigt svårt att hinna med, men Mia, Olof och jag hade en kväll hemma där vi bakade lussekatter och spelade julmusik och drack glögg, så otroligt mysigt!

 

En kväll kom Jens och höll mig sällskap, när mina systrar som fick åka utan mig, åkte till London och jag skulle vara barnvakt nån timma...

Livet fortsätter och vi ska försöka fira jul...vilket vissa dagar känns som om vi inte kommer att kunna fixa och vissa dagar känns det som om jag ser fram emot det...