Matrealistiska känslor!
Att man lägger ner känslor i material brukar jag akta mej för, men bilen, som har varit pappas kan jag inte låta bli att känna för! Det är liksom hans, när jag sätter mej i bilen och ska köra iväg så blir det så att jag kan inte rycka och slita i saker eller köra flamsigt när jag vet hur rädd och försiktig han var med den!Alla vi barn fick inte köra hans bil! Även när han inte kunde se något på slutet dög det inte att vissa skulle köra den!
Jag var en av de få utvalda som fick köra pappas bil.
På något underligt sätt käns det som om hans närvaro är kvar där!
Tänker på min syster Ann-Marie som efter skilsmässan för några år sen skulle promt klara sej att ha kvar huset hur fattigt hon än måste leva. Hur hon vårdat ömt sitt kära hus och lagt ner varenda krona på det, när hon hade det som fattigast.
På hennes vind står alla hennes flickors gamla kläder och leksaker, skolböcker och små minnen som dom gjort i skolan, kvar!
Fast hennes ena dotter har barn själv i dag, så kan hon inte släppa taget om sakerna. Hennes dotter vill inte ha dessa gamla omorderna saker till hennes barn, men endå kan inte min syster göra sig av med dem!
Vad är det som gör att man ibland har så otroligt svårt att släppa taget om vissa saker som figurerar i ens liv!
Lär sig av misstaget, att samla saker i ens liv gör man ju inte heller, utan samlar bara mer runt sej.
Tvingade Kenneth att följa med på en shoppingtur till Birsta, vart endast ett par badbyxor åt honom!
Träffade min favvo bonus-son där, han har betydligt bättre engagemang och uthållighet en sin far vad det gäller shopping.
Själv åker jag på shoppingtur till staden i morgon!
