Ett tids-stopp!
I bland så hejdar sig tiden ett slag! Man blir kallt medveten om att man inte kan styra över livet! Man kan inte lägga en aln till sin livslängd!Att adurpt vakna till, att inse att jag kanske borde, jag borde inte ha sagt, varför gjorde jag inte si eller så.
Anklaga sej för att man inte tog tillfället i akt.
Jag får alltid samma panik-känsla över att han ska dö. Jag känner mej alltid lika gråtfylld fast jag vet att det kanske inte är så farligt, när jag måste ringa det fasanfulla nummret, 112.
Alltid när jag sätter mej i bilen när jag ska köra in till sjukhuset efter ambulansen, så känner jag hur kvävningskänslan omsluter mej hur rädd jag är, jag hatar det!
Och sedan när de åter lugnat mej inne på sjukhuset, släpper paniken då blir jag så trött, så sjukligt trött!
Vilket helvete ska då inte Sebastians Rask föräldrar känna det!
Att mista sin son i en olycka, när han precis ska börja sitt liv, när han precis klarat sin
gymnasieutbildning. Stackars, stackars anhöriga!
Hur tung är inte bördan att bära.......
Om jag ändå kunde hjälpa, om jag ändå kunde förmildra, om jag ändå..... så skulle jag göra allt för att hjälpa dem i deras sorg, så skulle vi alla vilja hjälpa dem!
Men dom stackarna måste igenom det, för livet är så obarmhärtigt. Alla får sina bördor att bära.....
Sebastian var en av Olles bästa kompisar, så hela Olles familj vart berörd. Evelina, Olles lillasyster hade frågat sin mamma i kväll när allt det jobbiga ska ta slut.
Det värsta med livet är att det aldrig gör det, det är alltid mer eller mindre tid mellan det jobbiga.
